Alla har någonting att dölja

Tiden flyr

2011-02-10T16:26:00.004+01:00

På bussen på väg från skolan. Idag var sista gången vi hade Mattias, vår huvudlärare. Vi åker på reportageresa till Reykjavik & sen på praktik och han går på pappaledighet. Det går så satans fort! Långt mer än 3/4 av utbildningen har gått och det är svårt att förhålla sig till.

Hur som helst har Mattias varit en fantastisk lärare och mentor. Jag ska verkligen försöka hålla kontakten med honom, bli bättre på att bolla idéer och be om kritik. Så dags att lova det nu, men bättre sent än aldrig.

Lod produktion mm.

2011-02-10T11:52:00.003+01:00

Nu ska jag åter igen ta tag i mitt bloggande, efter ett långt och troget uppehåll. Bloggen kommer nu, ännu mer, att handla om min utbildning och strävan att bli Sveriges främsta journalist i framtiden.

För tillfället befinner jag mig i skolan och pratar Islandsidéer. På tisdag går flyget lastat med ett knappt trettiotal personer från Kaggeholms folkhögskola för en reportageresa. Det ska blir otroligt roligt, jag har länge velat åka till Reykjavik (finns det något annant än Reykjavik på Island? Kommer härmed säga att jag ska till Reykjavik). Jag ska skriva om Barnahús, finanskris och skapande tvillingar. Låter väl spännande. Om inte annat varierat.

I övrigt leker livet egentligen. Praktikplatsen i vår är uppstyrd och jag ska till min obeskrivligt stora glädje vara på Babel på Svt. Dock smyger en blöt trasa av ångest upp längst mina ben, den närmar sig huvudet för att krypa ner i halsen och kväva mig.

Jag kan helt enkelt inte hantera att ha flera saker på gång samtidigt. Det är något oroväckande med tanke på mitt mål att bli Sveriges främsta journalist i framtiden. Jag skjuter och åter skjuter på saker. Förutom att reka och göra galet bra jobb på Island, förlåt mig, Reykjavik, ska mitt exjobb snart vara klart. Sen är det även dags att söka sommarjobb. Inte mycket blir gjort.

För att avrunda med någonting positivt, jag och min klasskamrat, numera kompanjon, Cassandra har startar ett handelsbolag tillsammans. I januari -11 föddes Lod produktion. Tillsammans under det namnet ska vi bli Sveriges främsta frilansjournalister. Fortsättning följer...

rutiner

2010-07-19T21:09:00.002+02:00

07.08 åker till jobbet med den jag älskars pappa

07.11 somnar

07.47 vaknar, kulturradion på P1 startar, bilen rullar in på fastlandet från Ölandsbron

07.55 parkerar på samma plats som dagen innan och den innan det, ett par strosar förbi hand i hand. olika kläder, samma väskor och solglasögon

07.56 sätter hörlurar i öronen, går efter paret

08.04 tåget till Nybro lämnar stationen

08.23 framme vid jobbet, ny dag börjar

motstridig tomhet

2010-07-15T22:05:00.002+02:00

att vara rastlös men samtidigt inte få någonting gjort

att ha det sommarjobb jag inte vågade drömma om och inte känna sann glädje

att satsa på en utbildning som lovar en tuff framtid men vilja ha mycket tid at njuta och umgås

Ibland blir jag väldigt trött på mig själv. Väldigt trött.

Se upp, se ned

2010-05-06T19:22:00.001+02:00

Tekniskt fel hindrade eufori

2010-05-04T18:36:00.003+02:00

Så var kvällen kommen. Efter ett väl genomfört uppträdande av the Chapin Sisters, bestående av Abigail Chapin och Lily Chapin (den tredje systern, Jessica Craven är inte med på turnén då hon just blivit mor) så kliver She & Him med band upp på Kägelbanans scen. Lokalen är fylld av förväntansfulla och svettiga människor, konserten är slutsåld och allt bäddar för en magisk kväll.

Och visst blev det bra, jättebra till och med, men gnistan för att spraka upp i magi kom tyvärr aldrig.

Skälet till detta var att Matt Ward (mer känd som M Ward) tycktes ha dragit på sig en förbannelse kvällen till ära. Redan under första låten Change is Hard drar han av en sträng på sin gitarr. Ännu ingen fara på färde, han hade ju flera gitarrer i reserv. Men det tycks som att det blivit något fel på hans gitarrstärkare som sprakar och knastrar. Själv blir han mer och mer disträ, stint stirrandes på ljudkillarna bakom scenen som far omkring som om det brann i rumpan i försök att lösa problemet.

Detta lyckades de dock aldrig med. Konserten blev verkligen inte förstörd. Bandet var otroligt bre och Zooey Deschanel överraskade med att sjunga bättre live än vad jag förväntade mig efter att ha sett liveframträdanden på nätet. Jag är dock ett stort M Ward-fan och hans gitarrspel och hur den präglar musiken ligger till grund varför jag lyssnar på She & Him. Att den aldrig riktigt, förutom under det akustiska partiet i mitten av konserten, kom till sin rätt och att detta gjorde honom så frånvarande tog udden av den. Zooey hanterade det hela snyggt och pratade och skämtade med publiken, men det hjälpte inte att få upp sin bandkollegas humör.

Efter att inte alls ha kunnat genomföra solot som avslutar nya singeln In the Sun, ungefär en timme och tjugo minuter in i konserten, lade han ner gitarren och gick av scenen. Något som inte såg planerat ut. Trugande applåder fick ut hela gänget för en sista låt, men efter den var de fort av scenen och lamporna tändes kort därefter.

Det är verkligt synd när tekniskt strul kommer i vägen för att höja en konsert från bra till komplett. Men det är ännu tråkigare när vuxna människor som man ser upp till tappar greppet och beter sig som barn.

Första versionen av trendtext

2010-04-28T22:55:00.000+02:00

Supper clubs – matkulturens nya svart

Snabbt, enkelt och billigt, det är ord som omgärdar oss så fort vi satt foten i en mataffär och till viss del även restauranger. Allting har sin ände och reaktionen mot den stressade inställningen till mat är här. Kvalité och exklusivitet är det som står för tröskeln och det som i höst kommer att vara på allas läppar är Supper clubs.

Det heter att gräset alltid är grönare på den andra sidan. Ett ordspråk som passar bra in på oss svenskar. För lika länge som det ordspråket funnits, eller kanske ännu längre, har vi blickat utanför det egna landets gränser på jakt efter den konst, musik och litteratur som anses vara intressant. Vi har sökt fingervisningar mot vilka moden och andra kulturella företeelser vi borde anamma. Inte minst har det vi lägger på talriken påverkats av vilka kulturella vindar som vi låtit fylla våra trendsegel. Supper clubs är en väl vedertagen företeelse i både England och USA och nu börjar den hitta sin väg över Atlanten. Låt mig presentera Middagsklubben.

En middagsklubb kan arrangeras av vilken matintresserad person som helst. Konceptet går ut på att man annonserar om sin middagsklubb antingen på Internet eller via vänner, folk anmäler sig och sedan serverar man mat av restaurangkvalité. Varje person som deltar betalar en förbestämd summa som varierar beroende på antalet rätter och huruvida värden står för dryck eller ej. Exklusiviteten på klubben kan vara gränslös beroende på hur och var man marknadsför sin klubb och vilken prisnivå man sätter.
– Detta anses vara mer exklusivt än att gå på restaurang eftersom middagsklubbar är för de invigda och sådant gillar kultureliten, säger Richard Tellström, etnolog och filosofie doktor i måltidskunskap.

Varför det är intressant vad kultureliten gillar och att det inte är någon slump att trenden kommer från USA och kanske då främst New York ger Richard Tellström en förklaring till.
– Kultur är social status så vi plockar upp inspiration från de människor, kultur och annan kulturelit som vi ser upp till, säger han.
New York har sedan 1800-talet varit en av tre städer som vi svenskar huvudsakligen plockar upp kulturtrender från. Övriga två är föga förvånande Paris, som inspirerat oss sedan 1500-talet och London som fick inflytande under 1700-talet.

Ett exempel på mat som vi svenskar har importerat och efterapat är kokt potatis, som hämtades från England på 1700-talet. Den kokta potatisen var bra ett bra substitut till bröd och kunde dessutom odlas på mark där spannmål inte odlades. Pizzan är ett annat exempel som hämtades från USA och Frankrike, alltså inte Italien vilket man gärna tror, på 1960-talet.
– Kultureliten visade vägen och det informella sättet att äta passade bra ihop med 68-revoltens tidevarv, förklarar Richard Tellström.
Inte heller sushin kom till Sverige direkt från sitt hemland Japan utan hämtades även den från New York på 1980-talet. Skälet till detta förklarar Tellström var att det rådde en Japan-hype då inom såväl ekonomi, industri och kultur.

Att middagsklubbarna kommer att slå här i Sverige kan man förutspå genom att bland annat titta i TV-tablån. Populära program som Halv åtta hos mig och Mauro och Pluras kök bygger på Supper clubs-idén. Halv åtta hos mig går ut på att fyra, för varandra okända, personer bjuder övriga tre på en egenkomponerad, minst trerätters middag hemma hos sig och sedan ger de varandra poäng efter utförandet. I Mauro och Pluras kök bjuder de två hem två andra kändisar för en helkväll med vällagad mat, gott vin och umgänge.

Även om artisten tillika kokboksförfattaren och krogrecensenten Plura Jonsson, ena halvan i Mauro och Pluras kök, ligger i framkant när det kommer till mat, ser sig han inte som någon trendsättare.
– Nej, jag gör det bara för att jag tycker att det är kul. Idé att ha en restaurang hemma och bjuda hem folk på god mat tycker jag är himla bra och det är något som jag själv faktiskt har tänkt på länge, säger han.

Begreppet Supper club är Plura Jonsson bekant med sedan tidigare, men att han och Mauro Scoccos program har influenser därifrån är en tanke som inte hade slagit honom. Det han och Mauro Scocco var rörande överens om när de planerade hur de ville att programmet skulle utformas var framförallt en sak.
– Vi försökte i möjligaste mån göra ett program som var som det är när man är på middag hos någon. Man lagar mat tillsammans, dricker vin, röker, står med bar överkropp som jag alltid gör och blir lite småpackade. Och har det trevligt, säger Plura Jonsson.

Tackar Plura

2010-04-21T19:25:00.002+02:00

Jag har under dagen repat mod för att ringa till Plura Jonsson. Jag ville ha citat från honom i min trendtext som handlar om mattrender. Men det är otroligt att hur många samtal man än ringer till folk och ställer frågor och känner sig dum för att man inte är tillräckligt påläst och så vidare så blir jag ändå lika nervös varje gång.

Jag fick tag på hans nummer redan vid ett-tiden idag och ändå dröjde det fram till klockan fem då jag insåg att jag inte skulle få ihop en text om jag inte fick tag i honom innan jag på allvar ringde alla nummer och till slut fick tag på honom. Om ni nu har sett Mauro och Pluras kök som jag tipsade om så vet ni att han verkar vara världens slappaste och skönaste, vilket han även var i verkligheten. Han bjöd på sig själv och svarade tålmodigt på alla mina frågor.

Det är så skönt med sådana personer. Tack Plura, du gjorde min dag!

TV-tips

2010-04-20T16:47:00.006+02:00

Jag är som vanligt efter och seg, men jag är inte sen att erkänna det och när jag tipsar om saker som kanske de flesta som hänger med redan känner till så gör jag det enbart med goda avsikter.

Den senaste saken som jag nu har fått upp ögonen för är "Mauro och Pluras kök", ett matlagnings program med Mauro Scocco och Plura Jonsson. Programmet går ut på att de bjuder in två kändisar, antingen skådisar eller musiker, för att laga mat, dricka vin och umgås. Det går att se på TV8 play och är mycket roande.

Men varför ska man då titta på detta? Jo, för att det är skönt att för en gångs skull titta på folk som är naturliga och inte gör sig till. De lagar, vad ser ut att vara god mat utan något knussel, de dricker framför kameran precis som folk i verkligheten gör fastän det ska censureras i de flesta andra program och har trevligt och sen har de vettiga gäster. I första programmet var till exempel Håkan Hellström och Lena PH gäster och i det andra Gustav Skarsgård och Tova Magnusson.

Programmet gör att man blir sugen på att laga god mat och lite avis för att man själv inte var en av de som blev bjuden. Dessutom påminner det om det fenomen som jag ska skriva om i min trendartikel som jag tidigare berättade om att jag har i uppgift att skriva, nämligen supperclubs som är ett populärt sätt att umgås i USA. Det går ut på att mat(lagnings)intresserade personer bjuder hem varandra till sig och äter extra god och vältillagad mat. Dessa personer behöver (precis som i M & Ps kök) inte nödvändigtvis känna varandra, värden står ibland för maten och gästerna för vin, ibland tar alla med sig en rätt.

Har jag rätt i att det kanske börjar bli en trend även här??

Saker som förgyller

2010-04-20T16:07:00.003+02:00

Jag har gillat spegelmosaiken som smyckar fasaden nere vid Hornstull strand sedan jag såg den första gången. Jag tror att det var dem som hade Street som satte upp den?

Hur som helst fick jag igår, när jag i solskenet promenerade över Liljeholmsbron, ytterligare belägg för min positiva inställning till denna utsmyckning. Bilden som jag tog med mobilen kanske inte visar fullt ut hur vare sig vattnet reflekterades eller hur fint det var. Men mot den regnhotande himlen i bakgrunden blev den ändå rätt vacker.

Offentlig konst och konstigheter som förgyller vardagen borde det finnas mer av.

Hoppas på tips från matexpert

2010-04-19T12:45:00.003+02:00

Bild: SVT. Fotograf: Carl-Johan Söder

Nu har jag skickat iväg ett mail till Lotta Lundgren, hon som tillsammans med Henrik Schyffert och Erik Haag hade programmet Landet brunsås. Jag hoppas att hon kan hjälpa mig att ta reda på vilken nästa mattrend i Sverige kommer att bli. Är det afrikansk mat, eller mat från mellanöstern eller gör kanske rent av husmanskosten en comeback?

Sommarvik på Barometern

2010-04-19T10:51:00.002+02:00

I torsdags fick jag det osannolika och helt fantastiska beskedet att en blivande sommarvikarie hade hoppat av och att Barometern vill att jag ska jobba två månader heltid på deras lokalredaktion i Nybro. Jag ska alltså jobba, inte bara praktisera, som journalist. Kan knappast tro att det är sant, men det är det och det känns otroligt bra!

I skolan jobbar vi just nu med att skapa ett magasin. Förra veckan gick ut på att i grupper om 3-4 personer ta fram en idé, för att sedan på fredagen sälja in den till två att våra lärare. Min grupps förslag, samhällsmagasinet La Direction blev både framröstat av klasskamraterna samt mest omtyckt av lärarna. Uppdatering om processen kommer att komma här i bloggen.

Denna veckas uppgift är ytterligare en spännande utmaning. Inför magasinsarbetet ska vi skriva en artikel om en kommande trend. Jag är inspirerad av Landet Brunsås och ska försöka luska ut vad för mat som är på tapeten i städer som New York och London och som antagligen kommer att komma hit inom en framtid. Hur jag ska gå till väga för att ta reda på det är dock en annan fråga...

Mumford & sons

2010-04-14T08:43:00.003+02:00

Har jag nämnt Mumford & sons någon gång? De var här och spelade på Debaser i måndags, men biljetterna var slutsålda när jag fick reda på det för drygt en månad sen... Mycket bittert!

Hur som helst är detta band ett skänk från ovan. På hemsidan beskrivs de som en blandning mellan Kings of Leon och Crosby, Stills & Nash, vilket är talande. Har du inte lyssnat på de, gör det nu.

Här är ett liveframträdande från The Bookshop Session, låten heter White Blank Page. Lyssna och njut!

Sonjagon

2010-04-07T14:17:00.002+02:00

Upptäckte just Sonjagon, ett band bestående av fyra killar från Nacka vad jag förstår. Lyssnar på deras myspace och det låter bra. De beskrivs som en blandning av Radiohead och Sonic Youth, det går inte att förneka. Tycker dock att likheten med Death from Above 1979 är slående även den.

Hur som, låter bra, kolla in.

Children's music på Allhuset

2010-04-04T12:19:00.002+02:00

Det här trasiga gänget spelar på Allhuset den 8e maj. Det får man bara inte missa. Kolla in musiken antingen på Spotify (glöm inte apostrofen i Children's) eller här på myspace.

Vår

2010-04-04T12:08:00.002+02:00

Den vår som jag aldrig trodde skulle komma börjar trots allt att smyga sig på. Vilken fenomenal känsla!

Visserligen befinner jag mig på Öland just nu och jag tror att det har gått lite fortare här, men jag ser ändå framför mig att inom kort kunna använda den nyinköpta mockajackan utan att frysa ihjäl på kuppen.

Jag bestämde mig tidigt i vintras/höstas att denna vinter skulle bli den första, sedan jag som femåring bar overall, som jag inte skulle frysa igenom. Det löftet har jag hållit, men nu börjar jag bli så trött på dessa långa halsdukar, tjocka jackor och tunga skor!

Hoppas hoppas hoppas att vi slipper kalla bakslag och mer snö.

Medmänsklighet - finns det?

2010-03-24T21:17:00.005+01:00

Jag såg just kvällens Uppdrag granskning och ställer mig därför denna fråga. Jag vill ju hoppas att medmänsklighet är något självklart, något som alla uppfostras till att ha och att värna om.

Programmet handlar om Linnea, en femtonårig tjej som för ett år sedan blev våldtagen av den ett år äldre, tillika populära killen, Oskar på en skoltoalett. Detta skedde i Bjästa, en ort i närheten av Örnsköldsvik. En ort där alla känner alla. Oskar var populär och omtyckt. Ingen kunde väl tro att han skulle göra något sådant?

Nej. Alldeles riktigt. Linnea anmälde övergreppet till polisen och Oskar blev fälld. Men ingen trodde att han var skyldig till brottet. Inte eleverna på skolan, inte de vuxna på bygden, inte lärarna, fritidsledarna, kuratorn (!) eller rektorn som alla ville hålla sig "neutrala". Neutrala?! Killen blev ju dömd!

Bara det här är så otroligt och oförståeligt att jag mår illa. Men det blir värre.

I sin övertygelse att Oskar absolut inte kunnat begå ett så bestialiskt brott som det han (erkänt och) var dömd för, startade hans familj, skolkamrater och även vuxna bekanta enligt programmet, bland annat en Facebook-grupp som kräver att han ska friges. Kort därefter hade gruppen över 4000 anhängare.

Linnea anklagades och anklagas fortfarande för att ljuga. Hon sades ha gjort denna anmälan i syfte att hämnas på Oskar, då han inte besvarat de känslor hon sades ha för honom. Den smutskastning och de lögner, som samtliga hade hörts av "bekantas bekanta" eller "någon som sagt till någon", som riktades mot Linnea blev slutligen så grava att Linnea valde att fortsätta sin skolgång i en skola i stockholmstrakten. 50 mil, hemifrån.

Hon var 14 år. Hon blev utsatt för ett grovt och kränkande brott. Hon fick flytta.

Hur kan det gå till så här? Hur kan folk bete sig på det här sättet i Sverige på 2000-talet? Ska man skratta eller gråta? Är detta ett skämt? Ett jävligt dåligt skämt?

Linnea sägs efter omständigheterna må bra och ha ett nytt liv med många nya vänner. Oskar våldtog ytterligare en tjej på skolavslutningen bara månader efter första domen. Han blev dömd även denna gång (vilket han, även denna gång, är oskyldig till enligt många, för att inte säga de flesta, på hemmaplan) och sitter i sluten ungdomsvård.

Det finns inget komiskt i detta, inte hur man än vrider och vänder på det. Men nog är det dråplig att reportrarna Hasse Johansson och Nicke Nordmark, som gjort detta obehagliga och viktiga reportage, fick tips om detta av en person som ville få Oskar frisläppt...

Kolla in detta!

2010-03-03T16:34:00.001+01:00

Jag försöker lära mig Feists låt So Sorry på gitarr och kollade in några liveframträdanden av henne när jag kom över det här klippet med henne och
Wilco.
Det är helt magiskt!

Andra publiceringen på nätet

2010-02-24T21:22:00.003+01:00

Ojojoj, dagarna rusar verkligen iväg så galet fort! Jag trivs så otroligt bra på min praktik på Barometern och har faktiskt med artiklar i varje tidning sedan i onsdags.På nätet har två artiklar lagts upp, här är den andra av de två.

She & Him i Sthlm

2010-02-18T20:30:00.003+01:00

För att komma ifrån mitt eviga tjat om praktiken, dessa fantastiska människor kommer till Stockholm och Kägelbanan den 3/5. Då ska jag gå och den som läser det här är dum om den inte ser till att göra det med!

Sedan, bara ett bar veckor efter ska vi gå och se Wilco på Cirkus. Åh vilken konsertvår jag har att se fram emot. Underbart!

Dag 4

2010-02-18T20:19:00.002+01:00

Åh, det har redan gått fyra dagar på min tio dagars långa praktik. Tiden tycks flyga fram.
Jag har verkligen lärt mig otroligt mycket. Idag skrev jag ihop två texter igen, men den ena blev tyvärr bara en notis. Tanken var att de skulle bli längre och jag hade intervjumaterial nog att göra den längre, men han som hade tipsat oss om grejen svarade inte så jag fick inga bra citat från honom. Då blev jag tvungen att skära ner brutalt och bara göra den faktabaserad och onyanserad. Lite synd.

Den andra texten var en intervju med en tjej som tillsammans med sin sambo har tagit över ett hotell som ligger mitt i centrala Kalmar. Det var in trevlig intervju att göra och det blev också en helt okej text. Framför allt hade jag tur att fånga en scen när den gamla ägaren råkade vara där samtidigt och lovorda de nya ägarna bakom deras rygg. Det blev en bra scen att börja med.

Imorgon har jag ett roligt, spännande och ansvarsfyllt uppdrag framför mig. Jag ska ut och intervjua en kvinnlig mjölkbonde och prata med henne om kvinnor i jordbruket och hur de många gånger faller ut ur statistiken då de sällan står på företaget eller bara jobbar och gör viktiga saker för företaget på sin "fritid". Sånt är allvarligt med tanke på att om de inte tar ut lön så går det heller inga pengar till pensionen eller till sjukförsäkringen.

Den intervjun ska tillsammans med en faktabaserad text och lite faktarutor bli ett helt uppslag. Jag ska göra alla de grejerna, så det känns väldigt roligt, även om de på tidningen kanske bara är glada att de slipper så ska det bli kul för mig att göra ett lite mer gediget journalistiskt arbete.

Jag längtar redan till min nästa praktikperiod! Nu måste jag verkligen se till att suga i mig så mycket jag bara kan av det här.

Första publiceringen!!!

2010-02-17T21:18:00.001+01:00

Just efter jag skrivit klart det senaste inlägget såg jag att de lagt upp min första artikel på hemsidan. Här kan du läsa den. Mycket nöje...

Dag 3

2010-02-17T20:46:00.004+01:00

Min första artikelpublicering skedde idag. Än så länge är den inte uppe på webben utan bara i pappersupplagan och jag är tyvärr så oteknisk att jag inte kan skicka bilden jag tog på den med mobilen till bloggen, så det får vänta.

Hur som helst är jag otroligt stolt! Så gott som en helsida fick den ta upp, plus en puff på framsidan, så det känns otroligt stort och lite overkligt. Och precis som jag sa att jag skulle, har jag tagit hem en tidning för att arkivera. Blir ingen inramning bara så att jag klargör att det var ett skämt.

Denna dag har flutit på bättre än vad jag tycker att gårdagen gjorde. Jag lyckades uppnå dagens mål och få ihop två texter som jag ändå är relativt nöjd med. Den ena fick jag tilldelad direkt när jag kom in i morse. En skola i södra delen av Kalmar län hade arrangerat sitt eget vinter-OS så jag och en av fotograferna åkte dit och gjorde ett foto-fokuserat reportage. Den andra grejen började jag att fila på igår men, idag kunde jag omstrukturera den och verkligen knyta ihop den i och med att jag fick tag på just den som jag ville ha expertkommentarer av. På eget initiativ, vilket alltid är roligt.

Skrivandet och framförallt flödet i skrivandet tror jag till stor del beror på rutin, det kanske jag skrev igår. Men det är det jag fortsatt kommer att fokusera på. Att hitta en tydlig vinkel och sedan bara köra på den utan att tänka om hundra varv.

Vi får se om jag har anledning att ta hem ett par ex av tidningen imorgon igen, jag håller tummarna! Om någon text kommer upp på hemsidan ska jag också se till att länka den hit.
// Ida

Skulle man för övrigt vilja läsa mer om min praktikperiod så för jag även en praktikdagbok under denna vecka på skolans hemsida. Sov gott!

Dag 2

2010-02-16T21:36:00.003+01:00

Även andra dagen på praktiken har jag överlevt. Den har dessutom resulterat i en artikel som troligtvis publiceras i morgondagens tidning! Det är en främmande och stor känsla, kommer garanterat att spara och klippa ut (samt visa den som vill se... haha!).

Jag ska inte intala varken mig eller någon annan att allt bara flyter på eller att det går hur bra som helst. Känner mig ständigt lite tyngd av ansvaret andra ger mig, men framför allt av prestationsångest. Jag är nöjd med min text och tycker absolut att det blev en bra intervju och artikel. Men det tog mig nästan hela dagen att få ihop den, det håller inte att jag jobbar så långsamt.

Visst, jag saknar rutin, men jag gör även, av någon anledning, det mesta så omständligt som det bara går. Jag får bara inte luta mig tillbaka och acceptera att jag ältar över vartenda ord jag sätter på print utan verkligen anstränga mig för att bli bättre och mer effektiv.

Mitt mål med morgondagen är att få minst två texter helt klara, oavsett om det blir en notiser eller ett uppslag, jag ska vara så jävla fokuserad!

Dag 1

2010-02-15T20:44:00.003+01:00

Första dagen på praktiken är över. Och jag har större lust att skriva redan? än äntligen! Det är ett mycket gott tecken.
Dagen har bestått av att jobba som journalist. Rakt uppochner. Det känns så jävla ballt! Även om jag inte kommit upp med idéerna själv eller fått några särskilt svåra eller grävande uppdrag så får jag ändå uppdrag. Bara några timmar efter att jag satt foten där för första gången som praktikant. Vilket förtroende och ansvar!

Hittills har jag inte skrivit klart någon text, men jag har bokat in två stycken intervjuer imorgon på förmiddagen. Den ena är per telefon, den andra ska jag göra live, då har jag även en fotograf till mitt förfogande! Haha! Galet!

Att kastas in i saker och ting utan att varken hinna tänka efter eller framförallt inte hinna oroa sig (så mycket) är ett väldigt effektivt sätt att lära sig på.
Nu hoppas jag bara att jag kan ta tillvara på det här tillfället och faktiskt leva upp till både mina och andras förväntningar.

Att tala är silver..

2010-02-09T13:39:00.003+01:00

Här kommer talet jag skrev om att jag skulle hålla tidigare:

”Dub-i-dub-i-dub-i-dub-dub-dub
Dub-i-dub-i-dub-i-yeah-yeah
Dub-i-dub-i-dub-i-dub-dub-dub
I don't need your love - anymore”

Blir du som jag, sentimental ibland? Fylls av en känsla att det var bättre förr?

Dub i dub, låten av one hit wonder-gruppen Me and My från 95 ljöd ur högtalarna.

De kritstrecksrandiga kostymbyxorna med tillhörande hängslen var lite för korta. Jag var så såld på de att jag övertalade mamma att köpa ett par trots detta, Erika den två år äldre tillika tuffa tjejen på skolan, hade ju ett par. Till dessa bar jag en långärmad magtröja och håret, som gick ner till rumpan, var uppsatta i två stripiga tofsar.

Året var 1996, jag var nio år gammal och på lågstadiedisko. Och bara så jäkla läcker!

Fast nej. Det var jag ju inte.

Minns du de där tillfällena, eller ska jag säga ditt förflutna? Minns du sneluggar av gelé hårda som sten, byxor så låga i midjan att man visade rumpan så fort man hukade sig eller sattner? Stringtrosor som stack upp över byxlinningen? Minns du spikes och blått, orange och grönt hår? Häng ner till knävecken och klänningar i velour?

DET. VAR. INTE. BÄTTRE. FÖRR!!! När ska vi förstå?

Visst, det finns mycket bra och bättre saker i det förflutna. Saker jag själv gärna skulle ha levt för att se. Tänk och ha varit i Kungliga tennishallen den 26 oktober 63 och sett the Beatles. Eller att ha gått runt i leran på Woodstock den 15-18 augusti 69. Det hade varit som en dröm.

Men! 41 år efter Woodstock så kan jag se festivalen på dvd OCH gå och se Coldplay live. Jag kan fylla min skivsamling med allt från Bob Dylan, Stevie Wonder och the Clash till Fleet Foxes och Libertines
.
Dessutom kan man se att för 40 år sedan var 40% av alla kvinnor hemmafruar eller utan jobb. Idag ligger den siffran under 20%.

Och om man ska se utanför sin egen bubbla kan man se i rapporter att fler människor åtnjuter de mänskliga rättigheterna nu än någonsin förr. Att det avrättas färre och att fler får rösta i fria och rättvisa val, världen över.

”P-p-p-poker face, p-p-poker face
(Mum mum mum mah)
P-p-p-poker face, p-p-poker face”

Allt är inte bra nu, men kom inte och säg att det var bättre förr!
// Ida

Kallt kallt kallt!

2010-02-04T00:57:00.003+01:00

Visst händer det att man längtar till sommaren nu och då...

Visst är det kul når det går bra för andra...

2010-02-04T00:03:00.005+01:00

Har suttit hela dagen med två sketna artiklar till kommande numret av E-nytt, den tidningen vi gör i skolan. Det har gått trögt och känts trist för att tala klarspråk. Den första handlar om att en svävare har blivit omplacerad från SSRS (Sveriges Sjöräddningssällskap) på Munsö till SSRS i Strömstad. Yes. Och de andra berörde det upphetsande ämnet att Ekerö kommun skall annonsera för att locka turister till just Ekerö på Kulturtavlorna under självaste Prinsessbröllopsveckan!
Skulle du av någon anledning vilja läsa dessa kan du göra det efter klockan 12.00 på fredag här.

När jag väl fått ihop dessa menlösa texter och är nöjd med det kommer jag av misstag in på en klasskamrats blogg. Missförstå mig rätt, han är fantastisk, men nu skriver han nu varje fall på ett sjukt hurtigt sätt hur bra det har gått för honom idag, hur mycket han har utvecklats på det här halvåret, hur bra tidningen blir och fan och hans moster! Jag blir så trött! Är det bara jag som är en dålig människa och satans pessimist? Ska det vara kul att vecka ut och vecka in skriva hitte-på-nyheter om Ekerö. Eller borde jag åtminstone låtsas som jag tycker det. Är det kanske det min "kollega" gör?

Hur som, är det inte kul när det går bra för andra? Delad glädje är dubbel glädje, heter det inte så?

Jaha, så löste det sig igen...

2010-02-01T19:48:00.002+01:00

Nu vet jag varför jag skjuter på allt. Det löser sig ju gång på gång på gång alltid på något smidigt jävla sätt. Fick just mail från min lärare om att retoriklektionen imorgon är inställd. Blir alltså inget tal förrän nästa tisdag.

Och det kommer antagligen att bli skrivet i panik nästa måndag... Räkmackan glider vidare.

Inspiration?

2010-02-01T18:31:00.002+01:00

Ibland tenderar jag att göra saker svårare för mig själv än vad de någonsin skulle behöva vara. Vi läser för tillfället retorik i skolan och imorgon ska jag därför hålla ett argumenterande tal på tre minuter. Det blir säkert jättekul. Men jag har inte börjat skriva det, därmed naturligtvis inte heller övat in det...

Att skjuta på saker in i det sista är jag väl knappast ensam om att göra. Det som stör mig är när jag gör det med saker som jag egentligen tycker är roliga och som jag vill få bra. Dessvärre så har jag på sistone gjort det med nästan allt jag tar mig för. Talet imorgon är bara ett exempel bland flera. Vi håller som sagt på med en lokaltidning i skolan och jag har inte varit helt nöjd med en enda artikel som jag publicerat. Allt görs i sista sekund och blir hafsigt och dåligt.

Om två veckor bär det av till Kalmar och praktik på Barometern för min del. Jag hoppas att det blir ett bra brake och att det kommer att ge inspiration till att prestera på topp och göra mitt allra bästa igen.

Jag hatar vara så här mediokert inställd till allt!

Tagen om hand

2010-01-16T17:55:00.002+01:00

Ibland känner man sig liten och skör. Då är det en fantastisk känsla att bli omhändertagen av någon man älskar. Jag blir det i just detta nu. Efter en lång skolvecka och på det en arbetsdag, sitter jag nu på min soffa med ett glas vin jag fick i handen och en skål chips. I bakgrunden går han jag bryr mig mest om och lagar mat och fixar och donar. Det är som en dröm!

I högtalarna ljuder Beth Ortons säregna stämma. Lyssna på Concrete Sky, i vilken hon får körhjälp av självaste Ryan Adams. Mycket, mycket bra!

http://pdf.enytt.com/

2010-01-13T12:36:00.003+01:00

Här kan du kolla in min klass tidning från denna vecka

Nära skolan

2010-01-11T22:19:00.002+01:00

Skolan jag går på ligger längst ute på ön Helgö som anknyts till Ekerö via en bro man är orolig ska falla i bitar varje gång bussen åker över den. Det tar mig en och en halv timme att ta mig dit envägs. Ibland känns det oerhört tungt. Vid andra tillfällen slår det mig att det är ganska så fint där ute. Här är ett smakprov från idag.

En insikt som kommer och går

2010-01-11T20:54:00.003+01:00

Torsdag kväll och middag hos en vän. Vi äter, pratar och har lika trevligt som alltid. Hon berättar för mig att hon någon dag tidigare sett ett avsnitt av Stjärnorna på slottet, i vilket Björn Ranelid hade varit värd. Varpå jag utbrister, fy fan, inte DEN stroppen! Varför denna reaktion? För att jag kort sett honom på På spåret och tyckt att han var självgod och märklig. Men det är nog inte det enda skälet för en så stark åsikt. Troligtvis beror det även på att jag är av den uppfattningen att det är vad "man ska tycka" om honom.

Min vän, som är en fantastisk människa, avbryter mig innan jag ens yttrat den sista hatiska stavelsen. I programmet var Björn Ranelid, enligt henne, väldigt självutlämnande och berättade om sin uppväxt. Att han under den var mobbad och att mobbningen följt honom upp i vuxen ålder och dessutom blivit allmänt vedertagen och accepterad även i det offentliga rummet.

Något skamset lyssnar jag vidare, tycker att han låter relativt vettig när hon förklarar. Cynisk som jag är finns ändå tanken någonstans inuti att han bara kör en snyftare.

Så idag fick SVTplay ännu en gång stå mig till tjänst och med en kopp kaffe kryper jag upp i soffan och tittar på Stjärnorna på slottet. (Kände mig ca trettio år äldre...) Så här i efterhand är Björn Ranelid fortfarande någon jag inte känner så oerhört mycket för. Han är en mycket speciell man som varit med om mycket otroligt hemska saker, men som tycker mycket bra om sig själv. En känsla som inte går att skaka av är dock att man ska passa sig för dessa fördomar. Passa sig för att döma folk, helt utan att veta vilka de är eller vad de gör.

Oavsett hur Björn Ranelid beter sig, så har jag ingenting med det att göra. Oavsett vad han gör eller hur han skriver så har jag ingen rätt att uttrycka mig om det, för jag har inte (ännu) läst en rad han skrivit. Det handlar egentligen inte alls om Björn Ranelid, det handlar om mig och alla andra som drar förhastade slutsatser om folk och låter sig påverkas negativt av grupptryck.

Att dissa och håna människor som sticker ut är inte svårt. Att stå upp för sin moral och åsikter desto svårare och viktigare. Tack för att du gör det, Anja! Och kanske Björn också. Mer sånt.
Ida

2010 2010 2010 2010 2010...

2010-01-05T10:52:00.003+01:00

Kan jag på något sätt skriva nu utan att påpeka att ett nytt år har börjat?

Nej, det kan jag inte. Låt se, jag avger inte nyårslöften så den biten hoppar jag över helt och hållet här. På nyårsafton försökte jag få alla runt bordet att dela med sig av en händelse eller dag under år 2009 som de sent skulle glömma. Inte nödvändigtvis den bästa eller roligaste, men en minnesvärd sådan. Detta mottogs, som många andra av mina (enligt mig briljanta) idéer, med viss kyla.

Det var inte någon tävling, vem som har varit med om det fräckaste eller så. Det är bara det att det känns som att dagarna (och numer åren) många gånger passerar utan reflektion. Även om man har för sig roliga saker faller de lätt i glömska. Jag menar inte att man ska leva i det förflutna, men uppskatta och minnas det mer.

Så istället för att rada upp omöjliga krav och målsättningar, vilket nyårslöften ofta är, vill jag dela med mig av tre händelser som jag ser fram emot under detta år och som jag tror kommer att bli långlivade i mitt guldfisksminne.

1. Min första praktikperiod på tidningen Barometern i Kalmar.
2. Resan till Cadaqúes med min dröm, familjen och många fler i juni-
3. Konsert med M. Ward. (Vet inte om han kommer till Sverige så denna punkt är ännu imaginär).

Just det, den dag som jag delade med mig av på nyår var den 7e juni då jag såg Bruce Springsteens tretimmarskonsert på Stadion. Det var som en dröm!

1 dag, 2 otrevliga händelser.

2009-12-23T00:30:00.002+01:00

Klockan 10.25.
På väg till stan för att handla de där förbannade julklapparna jag skrev om igår. Fem minuter kvar till tunnelbanan går. Lagom mycket tid för att jag ska hinna in och handla yoghurt och dricka på ICA. Två kassor är öppna och det är lång kö till bägge. Jag börjar blir stressad...
Ett butiksbiträde rör sig runt en tredje kassa, fixar med tidningar och kundkorgar. Detta till en gammal mans stora förtret. Med två chokladkakor i sin hand följer han detta stackars butiksbiträdes varje steg i hopp om att hon ska öppna en ny kassa.
Slutligen viker han ned sig och ställer sig i en av de befintliga köerna. Någon sekund senare öppnar hon en kassa och jag och en tjej till i min ålder ställer oss vid den. Så sträcker sig en hand från bakom oss båda och lägger dessa jävla chokladkakor framför våra varor. Han går förbi oss och muttrar att han minsann har gått mot denna kassa vid TRE tillfällen och att det är hans tur att handla. Varken jag, den andra kunden eller kassörskan säger något!!!
Förstummade av hur otrevlig en människa kan vara. Hade han bett om att gå före och förklarat sin situation hade det varit en annan sak, jag hann trots allt med tåget så så stressig var det inte. Det är sättet han gör det på som stör mig något minutiöst nu. Han tänkte väl att vi var tre fjompar som var lätta att köra över och det värsta är att han hade rätt i det. Nästa gång ska jag be personen i fråga att ta sig. Gubbjävel!

Klockan 23.10.
Har varit och repat inför spelningen på måndag. Får skjuts till Gullmarsplan och ser från fyrans hållplats att ett tåg, troligtvis mitt, rullar in. Långa benet före. Upp med busskortet. Ner i trappan med väska och stor påse med de där julklapparna. Jag kränger mig genom folkmassan som kommer ut ur tåget. Är vid den näst främsta dörren när de stängs igen. Tågföraren som är ett par meter från mig tittar på mig, kliver in i sin hytt och kör vidare.
Jag förstår att man i rusningstrafik med en tight tabell blir skitsur på de som håller dörrar öppna eller inte stannar tio sekunder extra för att släppa in eftersläpare. Men när tågen går en gång i kvarten sent på kvällen, och jag inte sätter in foten i dörrarna trots att jag hade kunnat, saknar medmänsklighet om man inte kan tänka sig att ta de extra sekunderna och släppa in mig. Idiot!

Imorn ska jag försöka komma ihåg de trevliga sakerna som händer. Till dess kan ju alla otrevliga typer dra åt...

Juletid (= glädjens tid) = panikens tid

2009-12-22T00:03:00.003+01:00

Öppet. Erbjudande. Billigt. Mycket. Mer. Kom. Köp. Köp! KÖP!

Paniken har återigen dragit över en hel nation och stora delar av världen. Herregud eller djävlar! Det är ju bara två dagar kvar till julafton! Hur ska allt hinnas med?

Jag tror inte att så många kan svara på den frågan. Mat. Klappar. Telefonsamtal till avlägsna släktingar. Mer mat. Fler klappar.... Det är så mycket som ska göras och göras så bra som möjligt. Drar man det hela ett steg längre och ställer frågan, Varför?, tror jag att ännu fler får ännu svårare att svara.

På helgerna och över loven jobbar jag extra i en butik på Götgatan i Stockholm. Idag sålde vi för 165 000 kronor. Att det inte är någon exklusiv butik jag jobbar i bör tilläggas. Illamåendet smyger sig på, klamrar sig fast. Varför? Har vi inte tillräckligt med prylar, kläder, husgeråd? Är det verkligen värt att stressa upp sig för? Vem gör det gladare?

Om vi bara skulle sluta hyckla och om alla, som nu vill ha något till jul, inför den 24 december bara köpte det som de verkligen vill ha (och möjligtvis någon billig gammal leksak till barn/barnbarn/gudbarn... den kommer ändå bara glömmas bort/gå sönder). Då skulle vi alla slippa stressen innan jul, vändandet på kronorna för att hitta den där filmen/skivan som kommer samla damm i någons hylla. Vi skulle slippa att håna varandras dåliga smak när vi ber om kvittot till den där tröjan som vi inte skulle ta på oss om så det var det sista plagg vi någonsin skulle äga. Ta fel på folks storlekar så de blir ledsna när man kommer med L och de egentligen drar S och så vidare.

Tänk att en lösning kan te sig så lätt och ändå ska jag in till stan innan jobbet om några timmar för att febrilt söka några sista klappar. Man vill ju inte verka snål eller tänk(!) - få av någon och inte ha köpt något tillbaka... Någon skjut mig!

Carnevále

2009-12-19T23:09:00.002+01:00

Jag säger bara en sak, om du inte redan har tittat på den här HBO TV-serien som endast kom ut i två säsonger, gör det!
Jag plöjde den första när jag var sjuk för ett par veckor sedan och idag köpte min kärlek tvåan och vi är åter igen fast. Det är så galet spännande, en fantastisk handling och ett skådespel som knappt går att jämföra med någonting annat. Mitt kanske bästa tips inför julledigheten.

Att bli gammmal.

2009-12-18T13:26:00.002+01:00

Är det så här det ska vara? Jag minns den tiden då ett snöfall kunde göra min dag. En tid då längtan att få dra på sig overall/täckbyxor, ta sin pulka och sen bara vara ute i timme efter timme var stor.

Ingen kan väl ha missat snövädret i Stockholm de senaste dagarna. Det har kommit som en påminnelse om att jag inte är ett glatt barn längre. Jag tror att jag vid ett eller möjligtvis två tillfällen utbrustit - Vad fint det är! Då har jag varit inomhus... Snö, jag har inte mycket för det. Man blir kall, man blir blöt, det är jobbigt att gå i den, folk ramlar och slår sig och sist men inte minst bussarna tas ut ur trafik på grund av den!

Jag går som sagt en folkhögskola ute på Ekerö. Dit tar jag mig via 45 minuters tunnelbana till Brommaplan och 45 minuters bussresa därifrån. Om det inte skulle vara så att de klaffar hyfsat bra skulle man bli tokig. Igår slutade jag klockan ett, min buss skulle gå vid nitton över. Hasandes genom den flertalet decimeterhöga snön upp till busshållplatsen gjorde mina fötter först blöta, sedan till is. Men det som räddade mig var att tänka att snart sitter jag på en varm buss och jag kommer att vara hemma innan tre. Som en dröm!

Snön fortsatte att hämningslöst falla till marken. Jag kunde knappt urskilja den halvkilometer långa raksträckan som bussen skulle komma längst. Minuterna gick...

När man väntar på någonting kommer man rätt så snabbt över en gräns. "Nu har jag väntat så länge att jag lika gärna kan vänta ett tag till. Så sen kan den ju inte bli..." Efter fyrtio minuter ringde jag till SL och en otrevlig kärring säger att de tagit alla bussar ur trafik på grund av väglaget. Jag frågar hur jag ska kunna ta mig därifrån och får till svar att lyssna på radion och kolla på sl.se. Som om det skulle förflytta mig åt något håll.

Vid tre, alltså två timmar senare, då jag trodde att jag skulle vara hemma får jag skjuts till Brommaplan av en vaktmästare på skolan. Tanken som jag tror slagit många andra stockholmare slår mig, hur kan det bli så här? År efter år efter år. Det snöar trots allt varje år, vad krävs egentligen för att vara förberedda på det och sköta det snyggare? Människan gick på månen för exakt fyrtio år sedan, kan det här vara en omöjlighet?

Dessa tankar skulle aldrig komma till mig om jag var ett glatt barn. Åh vad det är tråkigt att bli gammal och sur!

Stämma på Spotify

2009-12-11T13:01:00.011+01:00

Jag hjälper till och körar lite i några kompisars band, Children's Music heter de. Det är verkligen jätteroligt och de är fantastiskt duktiga. Nu såg jag dessutom att demon de har spelat in finns på Spotify. Jag lever måhända i en liten bubbla, men jag tycker det är hur stort som helst! Vet inte hur man länkar, om man ens kan länka till Spotify så jag länkar till myspace istället.
http://www.myspace.com/childrensmusicband
Kolla in det!

Bloggdecenniet går mot sitt slut

2009-12-11T11:44:00.002+01:00

Jag har fått äran att skriva en krönika till vårat nästa nummer av E-nytt. Min första krönika någonsin. Rubriken ser ni här ovan. Mycket nöje...

Byxor med hög midja hade varit modernt i knappt ett halvår. Jag hånade modellen och alla som bar den. Sa bestämt, som så många gånger tidigare, att jag minsann aldrig skulle äga några. Mamma skrattade, enligt henne skulle det inte dröja länge innan jag skulle stassa runt i ett par. Jag känner mina löss, sa hon, inte heller det för första gången. Och mycket riktigt köpte jag ett par stuprör med midja upp till armhålorna bara någon vecka senare. Jag såg ut som alla andra och älskade det. Motvilligt.

Det står klart, jag är efter. Vill tro att jag kan stå emot moden och trender, vilket jag uppenbart inte kan, så jag hoppar bara på de alldeles för sent. Det har blivit extra tydligt under 00-talets första decennium och den tekniska explosion det medfört. Ladda ner musik, skaffa Facebook... Nej, nej, nja, ja. Samma historia upprepar sig. Nu senast är det bloggen som har fått mig att kasta in handduken. Skaffade en förra månaden, sent men jag är inte ensam om det. Läste någonstans att det i år startas ca 190 000 bloggar om dagen. I min blogg skriver jag tankar om musik, världsliga ting och journalistutbildningen jag går. Pretentiöst, men inte heller i det skiljer jag mig från mängden.

00-talet har varit den tid då vi inte bara är modeintresserade på det sätt som vi svenskar alltid varit. Det vill säga kollektivt drivna av viljan att se hippa och egna ut. Vi är inte heller bara musikintresserade, politiskt pålästa eller kändiskåta. Vi ska även skriva om det. Tävla om vem som klär sig mest rätt, har bäst musiksmak eller provocerar mest. Den har ju flest läsare. Chansen att själv kunna bli känd på köpet är en bonus. Jag tror att det här är skälet till att bloggen har slagit. Till att jag har en. Den hjälper oss trendnevrotiska svenskar att kanske synas, hålla koll på varandra och på så sätt kunna vara som alla andra. Fast på våra egna sätt såklart.
Ida

Lokaljournalistik

2009-12-08T00:44:00.002+01:00

Jaha, så var man frisk igen och tillbaka i skolan. Den här veckan och ett antal framöver skall vi producera E-nytt. Det står för Ekerö nytt och den kommer att publiceras på en hemsida en gång i veckan. Artikeln om glesbygden här nedan är även den från E-nytt, men från webbtidningen som vi jobbade med under tre veckor förra månaden. Den uppdaterades dagligen vilket var lite stressande.

Nå, visst borde jag vara eld och lågor för att vara på fötter igen? Visst borde jag koka av nya tankar och idéer? Tyvärr är det inte riktigt så. Jag ska vara kultur-, sport- och fritidsjournalist under skapandet av detta nummer, även detta kan ju låta spännande. Det är det dessvärre inte. Ekerö är en relativt liten kommun med knappt tjugofemtusen invånare och när det kommer till kulturhändelser så, ja, det dignar inte direkt av dem... Därför kommer jag i veckan få skriva hitte-på-nyheter (mer lika reklamannonser) om vad som händer var på Ekerö nu i juletider. Känns sådär om jag ska vara ärlig. Om jag inte ska vara ärlig så känns det toppen!

Hur som helst är det kul att må bättre och allt man producerar i skriftväg gör en trots allt också bättre på ett annat plan. Jag ska verkligen inte klaga! Behövde bara lufta. Sov gott.

Ps. Jag kom just hem från en spelning med Christer Jonasson (från FJK). En kompis till familjen är bekant med honom så han drog med oss alla. Och det gjorde han alldeles rätt i. Den mannen kunde sin gitarr! Det var riktigt, riktigt bra! Bästa måndagssysslan på länge.

Pearl Jam, när ska jag förstå?

2009-12-05T14:01:00.002+01:00

Många i min umgängeskrets är helt sålda på Pearl Jam och framför allt på Eddie Vedders sångröst. Den har sån nerv och känsla och så vidare och så vidare...
Det stör mig något ofantligt att jag inte förstår. Jag har visserligen aldrig givit de en ärlig inlyssningschans. En låt, kanske en till och sen byter jag. Nu har min kärlek satt på deras senaste skiva och jag ska försöka ge mig hän. Får se om denna dag blir den dag då jag blir ett äkta Pearl Jam fan. Den som lever får se...

Äntligen fredag?

2009-12-04T15:14:00.002+01:00

Så har den här veckan gått, jag ser inte fram emot helgen på samma sätt som jag brukar. Jag har inte gjort något vettigt på hela den här veckan, framför allt har jag inte förberett mig inför samhällstentan vi har nästa vecka. Jag är fortfarande inte fisk och det är så jävla tråkigt.

Det tar inte lång tid att tröttna på att hosta slem till lungorna nästan flyger med ut av bara farten...

Tidigare idag såg jag en fransk kärlekskomedi som heter Förälskad Förvirrad. Perfekt tidsfördriv men den var inte mycket mer än det. Jag störde mig konstant på Xavier, den självupptagne och egocentriske huvudrollen. Visserligen var det ganska uppenbart att det var meningen att man skulle göra det, men det är tråkigt att se en film och bli störd på att den slutar lyckligt. Jag tycker inte att han förtjänade det.

Jag är i och för sig lite grinig idag så mitt omdöme är kanske inte det bästa. För att avsluta med något positivt så kan jag passa på att lovorda M. Ward ännu mer. Ju mer jag lyssnar desto mer älskar det han gör. Förutom varenda spår på Post War så är min favorit just nu Jailbird.

Små och stora problem

2009-12-03T15:04:00.002+01:00

Jag är fortfarande sjuk och det börjar verkligen gå mig på nerverna. Det som stör mig mest är att jag är rastlös samtidigt som jag har en mängd saker jag borde ta itu med. Så fort jag plockar fram boken som ska vara utläst på måndag somnar jag som en sten. Lider av selektiv trötthet av något slag...

Den senaste veckan har jag grubblat mycket över kärlek. Jag var och drack öl med en av mina bästa vänner förra onsdagen. Vi pratade om mycket, bland annat en resa hon nyss gjort med sin pojkvän och de verkade haft det mysigt. Allt tycktes vara frid och fröjd. Senare den helgen försökte jag få tag i henne men utan resultat, jag tänkte inte mer på det. Våran relation har alltid varit sporadisk.

I måndags fyllde min pappa år och folk kom över till mina föräldrar för att fira, däribland min väns familj. Men min fina var inte med de. De visar sig då att dagen efter vi sågs hade hennes kille gjort slut. Rakt upp och ned utan förvarning. Det var alltså skälet till att jag inte fått tag på henne.

Tårar fyllde mina ögon. Hur kan något i en handvändning gå från att vara det i särklass bästa och största som finns till det allra värsta? Hur kan något som gjort en så gott plötsligt slita en sönder och samman inifrån?

Har det alltid varit så och kommer det alltid vara så? Kanske skulle man inte uppskatta kärlek så mycket som man gör om man inte hade vetskapen om hur ont det gör när den tas ifrån en?

Artikel från skolan

2009-12-02T18:40:00.008+01:00

Här är en skämtsam artikel jag skrev i fredags i skolans webbtidning E-nytt.

Glesbygden – börjar den här?

Dålig täckning, inget bredband, få bussar eller långt till närmaste butik. Vad kännetecknar egentligen en glesbygd? Finns det någon på Ekerö och var går i så fall gränsen?

Vid Nyckelby finner vi den yttersta matvarubutiken på denna långsmala ö. Hit och inte längre sträcker sig Ekerös bredbandskablar och bussarna går bara någon gång i timmen. Kan gränsen gå här? Inte om man går efter numer nedlagda Glesbygdverkets definition. De menar att en glesbygd skall ligga mer än fyrtiofem minuters bilresa till närmaste ort med mer än tretusen invånare. Nyckelby ligger bara tjugo minuters från Ekerö centrum.

Vi fortsätter västerut och kommer efter två knappa mil till Munsö. Det fullständigt osar glesbygd. En lanthandeln ligger längst vägen, men den visar sig ha lagts nedför två år sedan. Här finns även en lågstadieskola, Munsöskolan med nittio elever. Skolans rektor, Violett Norrestad som även är bosatt i Munsö tycker absolut att det är en glesbygd och det ser hon många fördelar med.

– Det är nära till naturen och en lugn miljö. Man känner en trygghet och en stark samhörighet. Det är vi och våra öar, ja, då tänker jag på Adelsö också, säger Violett Norrestad.

Samma inställning möter vi hos Daniel Andersson, hästskötaren som även han bor på Munsö. Vi stoppar honom och sonen Ossian 2 år i deras promenad ner till brevlådan.

– Jo, det är nog glesbygd. Jag gillar miljön, det är avkopplande och ostressigt. Vi flyttade hitför ett knappt år sedan på grund av mitt jobb och det har varit en skön omställning.

När vi frågar om det finns några nackdelar med att bo här ute tänker han en stund innan han svarar.

– Det skulle ju vara avståndet. Min fru jobbar i Södertälje så hon har en bit att ta sig. Jag har ju både nära till jobb och dagis så man kan ju säga att mina fördelar är hennes nackdelar, säger Daniel.

Någon som inte alls håller med om att Munsö är glesbygd är pensionären Leif Strömberg som är ute och går med sin hund.

– Nej, det här är inte glesbygd. Det är ju hus överallt och man möter folk vart man än går, säger han.

Vi flikar lite försiktigt in en fråga om var närmaste butik ligger varpå svaret kommer fort.

– Två mil till affären, det är väl inget märkvärdigt.

Allt är relativt, men enligt våra referenser börjar Ekerös glesbygd här.

Svininfluensa?

2009-12-01T09:31:00.002+01:00

Sedan två dagar tillbaka har jag gått med en ordentlig förkylning. Hosta, ont i halsen, slem, snor, hela paketet. Kan jag ha åkt på den fruktade svininfluensan? Betyder det att det nu gör detsamma om jag går och vaccinerar mig? Får ta och ringa min kompis som utbildar sig till syrra och fråga.

Hur som helst blir det ingen skola idag. Istället ligger jag fortfarande i sängen och försöker att skapa mig en åsikt om Neko Case. Jag tror att jag gillar henne. Har förstått att hon spelat in med Joey Burns och John Convertino från Calexico vilket man hör. Sjukt smakfulla arrangemang! Rösten är jag dock inte säker på. Hon är fantastiskt tonsäker och jag får gåshud när hon tar i, men till mångt och mycket sjunger hon ganska mörkt. Det blir lite för murrigt och pratigt ibland för min smak.. Men jag har precis börjat lyssna in mig och det finns verkligen potential till att älska det.

Host. Host. Fy!

Av olika personer har jag blivit rådd att dricka en "mirakelkur" på citron, honung och ingefära vid förkylning. Eftersom jag inte vill missa även morgondagen. Då kommer någon kille till skolan för att föreläsa om kreativitet och kreativt skapande (antagligen skrivande och tänkande för oss journaliststuderandes del). Jag tror verkligen det kan vara intressant.

Med inspiration därifrån kanske jag slipper skriva om svininfluensa och annat ointressant i framtiden.
Ida

Att glädjas eller avundas?

2009-11-23T23:59:00.002+01:00

Det finns så många duktiga jävla människor.

Själv omringas jag av de. Folk i min klass är duktiga på att skriva, duktiga på att göra läxor, duktiga på att umgås med varandra...
För tio minuter sedan kom jag hem från ett rep med några vänner till mig. De är tre killar som spelar i ett band och har gjort så sedan ett antal år tillbaka. Och satan vad tighta de är!

Om drygt en månad ska de spela på ett ställe i Gamla stan och de frågade mig om jag vill vara med. Köra, spela lite orgel och så. Det vill jag ju såklart. Men de är ju så himla duktiga!
Min pojkvän spelar gitarr som ingen annan, min bror skriver fantastiska låtar, mina vänner äter nyttigt och tränar jämt, en är grym fotograf, en annan snart färdig sjuksyster..

Det är lätt att få mindervärdeskomplex. Det är också lätt att känna avund.

Avundsjuka och svartsjuka är dock något av det vidrigaste som finns. Något som jag tror de flesta, inte minst jag själv måste arbeta med. Jag ska försöka att sluta att jämföra mig med alla andra och glädjas åt deras styrkor och talanger. Många gånger är det ju just dessa som förgyller mitt liv och min vardag.

En sak är dock säker. Jag ska bli bättre på att spela gitarr. Innan årets slut ska min första, mer seriösa låt vara skriven. Jag är trött på att spela andras låtar.

Vilken tur då att jag har så många att fråga om råd...

Repeatknappens comeback

2009-11-22T16:59:00.002+01:00

Nu har jag fått upp ögonen för Jeff Buckley. Inte en dag för tidigt så att säga. Sen ett antal år tillbaka har hans namn nämnts (och hyllats) i mitt umgänge, jag har lyssnat på enstaka låtar, men sedan glömt bort det, I förrgår lyssnade jag på hans skiva Grace och plötsligt går det upp för mig hur otroligt fantastisk han är.

Tidigare i veckan pratade jag med folk i min skola om hur man var när man var liten. Man önskade sig skivor i födelsedagspresent och julklapp. Sedan satte man stereon på den enda funktionen man kunde, på REPEAT på favoritlåten. Som man njöt! Det var Simply the best, Mmm bop, Don't you cry eller vad man nu var såld på för stunden, om och om och om igen.
Alla skrattade igenkännande och höll med om hur dumt det var. De bästa låtarna hittar man ju alltid när man lyssnar igenom hela skivor.

Hur som helst. Den här helgen är jag tillbaka i exakt det beteendet. Jag lyssnade som sagt på Grace i fredags. Spår nummer sju kommer, Lover, you should have come over. Allt stannar upp. Jag ryser i hela kroppen. Är det möjligt att spela så? Är det möjligt att sjunga så eller att skriva sådana låtar? Jag har nog lyssnat på den ett trettiotal gången sedan dess. Repeatknappen är åter en vapendragare.

Den som inte har lyssnat på denna låt, eller på Jeff Buckleys musik i stort bör göra det snarast. Mycket nöje!
Ida

Monsters of Folk frälste i Filadelfiakyrkan

2009-11-21T16:51:00.000+01:00

Efter en lång och otålig väntan var stunden äntligen kommen. Strax efter åtta kliver fem välklädda män upp på den rökfyllda scenen. Supergruppen Monsters of Folk är i Stockholm för sin första Sverigespelning.

Bland 1500 andra förväntansfulla stockholmare sitter jag i Filadelfiakyrkan, där de av någon anledning valt att lägga konserten. Ett dån av applåder, visslingar och tjut stiger till taket när de river igång konserten med en rockig version av Whole Lotta Losin'.

En halvtimme tidigare: Något försenat öppnas portarna till kyrkan. En skara har hunnit samlas utanför, jag och min dröm ansluter oss till den solfjädersformade kön och jag ser mig omkring. Götgatsbackens klientel tycks ha förirrat sig till Sankt Eriksplan. Aldrig någonsin har jag sett så många ”hippa” människor på en så liten yta. Monsters of Folk är minst sagt ett hypat band och det syns på människorna som har tagit sig hit.

Glädjen på scenen är stor. Jim James, gängets pajas, headbangar konstant. Oavsett tempot på pågående låt. Piruetter med gitarren i högsta hugg och glidande danssteg över det hala scengolvet är andra återkommande rörelser. Att se den här människan röra sig får det att slå slint i huvudet när han börjar sjunga. Rösten ger mig gåshud och han ger inte en falsk ton under den nästan tre timmars långa konserten. Jag kommer osökt att tänka på Joe Cockers framträdande på Woodstock. Liksom där är detta ett fall där röstkontroll i förhållande kroppskontroll är ett mysterium.

Även de övriga tre bandmedlemmarna, M. Ward, Conor Oberst (mer känd som Bright Eyes) och Mike Mogis, rockar loss på scenen som småbarn som har fått i sig för mycket socker. De byter instrument och leadsinger hipp som happ. Även trummisen, Will Johnson får komma ner från sitt podium och sjunga en egen låt ackompanjerad av sin och Jim James gitarr. Hans röst påminner om Ray LaMontagnes. Ett klart godkänt inslag i en strålande konsert.

Bra musik berör mig på ett sätt som få andra saker gör. Framförs den sedan av artister så som dessa försätts jag i extas. Blödig som jag är dröjer det inte många låtar förrän tårarna rinner längst mina kinder. Tårar enkom av glädje. Skulle Monsters of Folk vara en religion, så är jag troende.