På bussen på väg från skolan. Idag var sista gången vi hade Mattias, vår huvudlärare. Vi åker på reportageresa till Reykjavik & sen på praktik och han går på pappaledighet. Det går så satans fort! Långt mer än 3/4 av utbildningen har gått och det är svårt att förhålla sig till.
Hur som helst har Mattias varit en fantastisk lärare och mentor. Jag ska verkligen försöka hålla kontakten med honom, bli bättre på att bolla idéer och be om kritik. Så dags att lova det nu, men bättre sent än aldrig.
torsdagen den 10:e februari 2011
Lod produktion mm.
Nu ska jag åter igen ta tag i mitt bloggande, efter ett långt och troget uppehåll. Bloggen kommer nu, ännu mer, att handla om min utbildning och strävan att bli Sveriges främsta journalist i framtiden.
För tillfället befinner jag mig i skolan och pratar Islandsidéer. På tisdag går flyget lastat med ett knappt trettiotal personer från Kaggeholms folkhögskola för en reportageresa. Det ska blir otroligt roligt, jag har länge velat åka till Reykjavik (finns det något annant än Reykjavik på Island? Kommer härmed säga att jag ska till Reykjavik). Jag ska skriva om Barnahús, finanskris och skapande tvillingar. Låter väl spännande. Om inte annat varierat.
I övrigt leker livet egentligen. Praktikplatsen i vår är uppstyrd och jag ska till min obeskrivligt stora glädje vara på Babel på Svt. Dock smyger en blöt trasa av ångest upp längst mina ben, den närmar sig huvudet för att krypa ner i halsen och kväva mig.
Jag kan helt enkelt inte hantera att ha flera saker på gång samtidigt. Det är något oroväckande med tanke på mitt mål att bli Sveriges främsta journalist i framtiden. Jag skjuter och åter skjuter på saker. Förutom att reka och göra galet bra jobb på Island, förlåt mig, Reykjavik, ska mitt exjobb snart vara klart. Sen är det även dags att söka sommarjobb. Inte mycket blir gjort.
För att avrunda med någonting positivt, jag och min klasskamrat, numera kompanjon, Cassandra har startar ett handelsbolag tillsammans. I januari -11 föddes Lod produktion. Tillsammans under det namnet ska vi bli Sveriges främsta frilansjournalister. Fortsättning följer...
För tillfället befinner jag mig i skolan och pratar Islandsidéer. På tisdag går flyget lastat med ett knappt trettiotal personer från Kaggeholms folkhögskola för en reportageresa. Det ska blir otroligt roligt, jag har länge velat åka till Reykjavik (finns det något annant än Reykjavik på Island? Kommer härmed säga att jag ska till Reykjavik). Jag ska skriva om Barnahús, finanskris och skapande tvillingar. Låter väl spännande. Om inte annat varierat.
I övrigt leker livet egentligen. Praktikplatsen i vår är uppstyrd och jag ska till min obeskrivligt stora glädje vara på Babel på Svt. Dock smyger en blöt trasa av ångest upp längst mina ben, den närmar sig huvudet för att krypa ner i halsen och kväva mig.
Jag kan helt enkelt inte hantera att ha flera saker på gång samtidigt. Det är något oroväckande med tanke på mitt mål att bli Sveriges främsta journalist i framtiden. Jag skjuter och åter skjuter på saker. Förutom att reka och göra galet bra jobb på Island, förlåt mig, Reykjavik, ska mitt exjobb snart vara klart. Sen är det även dags att söka sommarjobb. Inte mycket blir gjort.
För att avrunda med någonting positivt, jag och min klasskamrat, numera kompanjon, Cassandra har startar ett handelsbolag tillsammans. I januari -11 föddes Lod produktion. Tillsammans under det namnet ska vi bli Sveriges främsta frilansjournalister. Fortsättning följer...
måndagen den 19:e juli 2010
rutiner
07.08 åker till jobbet med den jag älskars pappa
07.11 somnar
07.47 vaknar, kulturradion på P1 startar, bilen rullar in på fastlandet från Ölandsbron
07.55 parkerar på samma plats som dagen innan och den innan det, ett par strosar förbi hand i hand. olika kläder, samma väskor och solglasögon
07.56 sätter hörlurar i öronen, går efter paret
08.04 tåget till Nybro lämnar stationen
08.23 framme vid jobbet, ny dag börjar
07.11 somnar
07.47 vaknar, kulturradion på P1 startar, bilen rullar in på fastlandet från Ölandsbron
07.55 parkerar på samma plats som dagen innan och den innan det, ett par strosar förbi hand i hand. olika kläder, samma väskor och solglasögon
07.56 sätter hörlurar i öronen, går efter paret
08.04 tåget till Nybro lämnar stationen
08.23 framme vid jobbet, ny dag börjar
torsdagen den 15:e juli 2010
motstridig tomhet
att vara rastlös men samtidigt inte få någonting gjort
att ha det sommarjobb jag inte vågade drömma om och inte känna sann glädje
att satsa på en utbildning som lovar en tuff framtid men vilja ha mycket tid at njuta och umgås
Ibland blir jag väldigt trött på mig själv. Väldigt trött.
att ha det sommarjobb jag inte vågade drömma om och inte känna sann glädje
att satsa på en utbildning som lovar en tuff framtid men vilja ha mycket tid at njuta och umgås
Ibland blir jag väldigt trött på mig själv. Väldigt trött.
torsdagen den 6:e maj 2010
tisdagen den 4:e maj 2010
Tekniskt fel hindrade eufori
Så var kvällen kommen. Efter ett väl genomfört uppträdande av the Chapin Sisters, bestående av Abigail Chapin och Lily Chapin (den tredje systern, Jessica Craven är inte med på turnén då hon just blivit mor) så kliver She & Him med band upp på Kägelbanans scen. Lokalen är fylld av förväntansfulla och svettiga människor, konserten är slutsåld och allt bäddar för en magisk kväll.
Och visst blev det bra, jättebra till och med, men gnistan för att spraka upp i magi kom tyvärr aldrig.
Skälet till detta var att Matt Ward (mer känd som M Ward) tycktes ha dragit på sig en förbannelse kvällen till ära. Redan under första låten Change is Hard drar han av en sträng på sin gitarr. Ännu ingen fara på färde, han hade ju flera gitarrer i reserv. Men det tycks som att det blivit något fel på hans gitarrstärkare som sprakar och knastrar. Själv blir han mer och mer disträ, stint stirrandes på ljudkillarna bakom scenen som far omkring som om det brann i rumpan i försök att lösa problemet.
Detta lyckades de dock aldrig med. Konserten blev verkligen inte förstörd. Bandet var otroligt bre och Zooey Deschanel överraskade med att sjunga bättre live än vad jag förväntade mig efter att ha sett liveframträdanden på nätet. Jag är dock ett stort M Ward-fan och hans gitarrspel och hur den präglar musiken ligger till grund varför jag lyssnar på She & Him. Att den aldrig riktigt, förutom under det akustiska partiet i mitten av konserten, kom till sin rätt och att detta gjorde honom så frånvarande tog udden av den. Zooey hanterade det hela snyggt och pratade och skämtade med publiken, men det hjälpte inte att få upp sin bandkollegas humör.
Efter att inte alls ha kunnat genomföra solot som avslutar nya singeln In the Sun, ungefär en timme och tjugo minuter in i konserten, lade han ner gitarren och gick av scenen. Något som inte såg planerat ut. Trugande applåder fick ut hela gänget för en sista låt, men efter den var de fort av scenen och lamporna tändes kort därefter.
Det är verkligt synd när tekniskt strul kommer i vägen för att höja en konsert från bra till komplett. Men det är ännu tråkigare när vuxna människor som man ser upp till tappar greppet och beter sig som barn.
Och visst blev det bra, jättebra till och med, men gnistan för att spraka upp i magi kom tyvärr aldrig.
Skälet till detta var att Matt Ward (mer känd som M Ward) tycktes ha dragit på sig en förbannelse kvällen till ära. Redan under första låten Change is Hard drar han av en sträng på sin gitarr. Ännu ingen fara på färde, han hade ju flera gitarrer i reserv. Men det tycks som att det blivit något fel på hans gitarrstärkare som sprakar och knastrar. Själv blir han mer och mer disträ, stint stirrandes på ljudkillarna bakom scenen som far omkring som om det brann i rumpan i försök att lösa problemet.
Detta lyckades de dock aldrig med. Konserten blev verkligen inte förstörd. Bandet var otroligt bre och Zooey Deschanel överraskade med att sjunga bättre live än vad jag förväntade mig efter att ha sett liveframträdanden på nätet. Jag är dock ett stort M Ward-fan och hans gitarrspel och hur den präglar musiken ligger till grund varför jag lyssnar på She & Him. Att den aldrig riktigt, förutom under det akustiska partiet i mitten av konserten, kom till sin rätt och att detta gjorde honom så frånvarande tog udden av den. Zooey hanterade det hela snyggt och pratade och skämtade med publiken, men det hjälpte inte att få upp sin bandkollegas humör.
Efter att inte alls ha kunnat genomföra solot som avslutar nya singeln In the Sun, ungefär en timme och tjugo minuter in i konserten, lade han ner gitarren och gick av scenen. Något som inte såg planerat ut. Trugande applåder fick ut hela gänget för en sista låt, men efter den var de fort av scenen och lamporna tändes kort därefter.
Det är verkligt synd när tekniskt strul kommer i vägen för att höja en konsert från bra till komplett. Men det är ännu tråkigare när vuxna människor som man ser upp till tappar greppet och beter sig som barn.
onsdagen den 28:e april 2010
Första versionen av trendtext
Supper clubs – matkulturens nya svart
Snabbt, enkelt och billigt, det är ord som omgärdar oss så fort vi satt foten i en mataffär och till viss del även restauranger. Allting har sin ände och reaktionen mot den stressade inställningen till mat är här. Kvalité och exklusivitet är det som står för tröskeln och det som i höst kommer att vara på allas läppar är Supper clubs.
Det heter att gräset alltid är grönare på den andra sidan. Ett ordspråk som passar bra in på oss svenskar. För lika länge som det ordspråket funnits, eller kanske ännu längre, har vi blickat utanför det egna landets gränser på jakt efter den konst, musik och litteratur som anses vara intressant. Vi har sökt fingervisningar mot vilka moden och andra kulturella företeelser vi borde anamma. Inte minst har det vi lägger på talriken påverkats av vilka kulturella vindar som vi låtit fylla våra trendsegel. Supper clubs är en väl vedertagen företeelse i både England och USA och nu börjar den hitta sin väg över Atlanten. Låt mig presentera Middagsklubben.
En middagsklubb kan arrangeras av vilken matintresserad person som helst. Konceptet går ut på att man annonserar om sin middagsklubb antingen på Internet eller via vänner, folk anmäler sig och sedan serverar man mat av restaurangkvalité. Varje person som deltar betalar en förbestämd summa som varierar beroende på antalet rätter och huruvida värden står för dryck eller ej. Exklusiviteten på klubben kan vara gränslös beroende på hur och var man marknadsför sin klubb och vilken prisnivå man sätter.
– Detta anses vara mer exklusivt än att gå på restaurang eftersom middagsklubbar är för de invigda och sådant gillar kultureliten, säger Richard Tellström, etnolog och filosofie doktor i måltidskunskap.
Varför det är intressant vad kultureliten gillar och att det inte är någon slump att trenden kommer från USA och kanske då främst New York ger Richard Tellström en förklaring till.
– Kultur är social status så vi plockar upp inspiration från de människor, kultur och annan kulturelit som vi ser upp till, säger han.
New York har sedan 1800-talet varit en av tre städer som vi svenskar huvudsakligen plockar upp kulturtrender från. Övriga två är föga förvånande Paris, som inspirerat oss sedan 1500-talet och London som fick inflytande under 1700-talet.
Ett exempel på mat som vi svenskar har importerat och efterapat är kokt potatis, som hämtades från England på 1700-talet. Den kokta potatisen var bra ett bra substitut till bröd och kunde dessutom odlas på mark där spannmål inte odlades. Pizzan är ett annat exempel som hämtades från USA och Frankrike, alltså inte Italien vilket man gärna tror, på 1960-talet.
– Kultureliten visade vägen och det informella sättet att äta passade bra ihop med 68-revoltens tidevarv, förklarar Richard Tellström.
Inte heller sushin kom till Sverige direkt från sitt hemland Japan utan hämtades även den från New York på 1980-talet. Skälet till detta förklarar Tellström var att det rådde en Japan-hype då inom såväl ekonomi, industri och kultur.
Att middagsklubbarna kommer att slå här i Sverige kan man förutspå genom att bland annat titta i TV-tablån. Populära program som Halv åtta hos mig och Mauro och Pluras kök bygger på Supper clubs-idén. Halv åtta hos mig går ut på att fyra, för varandra okända, personer bjuder övriga tre på en egenkomponerad, minst trerätters middag hemma hos sig och sedan ger de varandra poäng efter utförandet. I Mauro och Pluras kök bjuder de två hem två andra kändisar för en helkväll med vällagad mat, gott vin och umgänge.
Även om artisten tillika kokboksförfattaren och krogrecensenten Plura Jonsson, ena halvan i Mauro och Pluras kök, ligger i framkant när det kommer till mat, ser sig han inte som någon trendsättare.
– Nej, jag gör det bara för att jag tycker att det är kul. Idé att ha en restaurang hemma och bjuda hem folk på god mat tycker jag är himla bra och det är något som jag själv faktiskt har tänkt på länge, säger han.
Begreppet Supper club är Plura Jonsson bekant med sedan tidigare, men att han och Mauro Scoccos program har influenser därifrån är en tanke som inte hade slagit honom. Det han och Mauro Scocco var rörande överens om när de planerade hur de ville att programmet skulle utformas var framförallt en sak.
– Vi försökte i möjligaste mån göra ett program som var som det är när man är på middag hos någon. Man lagar mat tillsammans, dricker vin, röker, står med bar överkropp som jag alltid gör och blir lite småpackade. Och har det trevligt, säger Plura Jonsson.
Snabbt, enkelt och billigt, det är ord som omgärdar oss så fort vi satt foten i en mataffär och till viss del även restauranger. Allting har sin ände och reaktionen mot den stressade inställningen till mat är här. Kvalité och exklusivitet är det som står för tröskeln och det som i höst kommer att vara på allas läppar är Supper clubs.
Det heter att gräset alltid är grönare på den andra sidan. Ett ordspråk som passar bra in på oss svenskar. För lika länge som det ordspråket funnits, eller kanske ännu längre, har vi blickat utanför det egna landets gränser på jakt efter den konst, musik och litteratur som anses vara intressant. Vi har sökt fingervisningar mot vilka moden och andra kulturella företeelser vi borde anamma. Inte minst har det vi lägger på talriken påverkats av vilka kulturella vindar som vi låtit fylla våra trendsegel. Supper clubs är en väl vedertagen företeelse i både England och USA och nu börjar den hitta sin väg över Atlanten. Låt mig presentera Middagsklubben.
En middagsklubb kan arrangeras av vilken matintresserad person som helst. Konceptet går ut på att man annonserar om sin middagsklubb antingen på Internet eller via vänner, folk anmäler sig och sedan serverar man mat av restaurangkvalité. Varje person som deltar betalar en förbestämd summa som varierar beroende på antalet rätter och huruvida värden står för dryck eller ej. Exklusiviteten på klubben kan vara gränslös beroende på hur och var man marknadsför sin klubb och vilken prisnivå man sätter.
– Detta anses vara mer exklusivt än att gå på restaurang eftersom middagsklubbar är för de invigda och sådant gillar kultureliten, säger Richard Tellström, etnolog och filosofie doktor i måltidskunskap.
Varför det är intressant vad kultureliten gillar och att det inte är någon slump att trenden kommer från USA och kanske då främst New York ger Richard Tellström en förklaring till.
– Kultur är social status så vi plockar upp inspiration från de människor, kultur och annan kulturelit som vi ser upp till, säger han.
New York har sedan 1800-talet varit en av tre städer som vi svenskar huvudsakligen plockar upp kulturtrender från. Övriga två är föga förvånande Paris, som inspirerat oss sedan 1500-talet och London som fick inflytande under 1700-talet.
Ett exempel på mat som vi svenskar har importerat och efterapat är kokt potatis, som hämtades från England på 1700-talet. Den kokta potatisen var bra ett bra substitut till bröd och kunde dessutom odlas på mark där spannmål inte odlades. Pizzan är ett annat exempel som hämtades från USA och Frankrike, alltså inte Italien vilket man gärna tror, på 1960-talet.
– Kultureliten visade vägen och det informella sättet att äta passade bra ihop med 68-revoltens tidevarv, förklarar Richard Tellström.
Inte heller sushin kom till Sverige direkt från sitt hemland Japan utan hämtades även den från New York på 1980-talet. Skälet till detta förklarar Tellström var att det rådde en Japan-hype då inom såväl ekonomi, industri och kultur.
Att middagsklubbarna kommer att slå här i Sverige kan man förutspå genom att bland annat titta i TV-tablån. Populära program som Halv åtta hos mig och Mauro och Pluras kök bygger på Supper clubs-idén. Halv åtta hos mig går ut på att fyra, för varandra okända, personer bjuder övriga tre på en egenkomponerad, minst trerätters middag hemma hos sig och sedan ger de varandra poäng efter utförandet. I Mauro och Pluras kök bjuder de två hem två andra kändisar för en helkväll med vällagad mat, gott vin och umgänge.
Även om artisten tillika kokboksförfattaren och krogrecensenten Plura Jonsson, ena halvan i Mauro och Pluras kök, ligger i framkant när det kommer till mat, ser sig han inte som någon trendsättare.
– Nej, jag gör det bara för att jag tycker att det är kul. Idé att ha en restaurang hemma och bjuda hem folk på god mat tycker jag är himla bra och det är något som jag själv faktiskt har tänkt på länge, säger han.
Begreppet Supper club är Plura Jonsson bekant med sedan tidigare, men att han och Mauro Scoccos program har influenser därifrån är en tanke som inte hade slagit honom. Det han och Mauro Scocco var rörande överens om när de planerade hur de ville att programmet skulle utformas var framförallt en sak.
– Vi försökte i möjligaste mån göra ett program som var som det är när man är på middag hos någon. Man lagar mat tillsammans, dricker vin, röker, står med bar överkropp som jag alltid gör och blir lite småpackade. Och har det trevligt, säger Plura Jonsson.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)